Utkast: Sep. 22, 2015

 http://nouw.com/merel

41

Leifs död.

Han dog inte i blåbärsriset. Han dog inte heller i ett fält av havre, men fält av havre har han många gånger gått igenom. Han dog inte i sin säng hemma på söder. Och inte heller i stolen vid sommarstugan som han suttit i för långa stunder den här sommaren. Då benens ork redan hade gått bort.

”Han var sig inte riktigt lik.” sa min Mormor. Men jag tror att hennes reaktion beror på människans vilja att se anledningar och svar till varför sorgliga saker händer.

Min mor vill minnas honom på ett ark av papper:

Svamp

Middsommar

Blanke pit

Fotboll vm.99 i Runtuna

Altijd klaar voor een praatje

Tomte

Sjöman

Ruwe Bolster

Förlorade tår

Leifs ena fot saknades två tår.(Han tappade en mjöltunna på dem.) Den foten kanske vittnar om att han var en drake i ett annat liv. Men han blåste inte ut het eld. Istället: värme, cigarettrök och kanske whiskey.

Han log. Han grät. Han njöt. Han förbannade saker. Han byggde en egen grill.

Och nu lever du endast kvar genom andras minnen och känslor.

Och din fru hade en svart blomma i sitt gråa stora svall av hår på begravningen.


40

Efter en omständig dag klev jag in i dormrummet på alobar1000. Han satt på den övre bädden av våningsängen och skrev. Vi började samtala, jag med en automatisk skeptism som tillförts vid mötet av främmande resenärer för att ta reda på om de är rimliga människor eller en lost hippie som förlorat sin själ till weed, mött en trött Guru som gett dem en livstro där manlig energi är kunskap, kvinnlig energi är känsla och jämställdheten är något i modern tids största förargelser.

 

Vänliga fraser, de som så många gånger sagts. Vart har du rest? Hur länge har du rest? Vart kommer du ifrån?Hur länge har du bott här? Finns det rimliga människor här? Vart ska du efter? Stunden då någon förklarar löjligheten. Förlåt för att jag ställer alla dessa enerverande, tröttsamma frågor men det vore olämpligt om jag bad dig avslöja dina djupaste hemligheter vid ett första möte.

 

 

Men mycket snart märkte jag att detta sortens samtal som brukar skina med en glans av tristess var underhållande. Snart började jag märka att jag stod där och försökte vara underbar.

 

Lite senare den kvällen sammanstrålades vi till en stor grupp som gick iväg för att äta middag. Aidan hade hittat en liten lokal restaurang dit vi gick. Tillvaron där tedde sig idyllisk. Nepalesiska män spelade på traditionella instrument, gigantiska portioner Dal Baht portionerades ut, risvin skänktes i stålmuggarna och stämningen var sprudlande. En av männen berättade ett skämt där jag representerade den nepalesiska hjältinnan som bodde nära toppen av mount everest medan Aiden fick rollen som den enfaldige australienska turisten. Jag var nöjd då min närvaro som kvinna i många situationer den senaste tiden varit förnedrande.

 

Han satt mitt i mot mig och vi började samtala igen. Jag skulle vilja förklara den känsla han skapade hos mig. Eller, skapades genom de ord vi förväxlade. Men jag kan inte. En ny förståelse jag inte upplevt innan. Han satt där mitt i mot mig och hans skönhet eskalerade.

 

Samtalet ledde till hans särintresse för astronomi. Han förklarade det svarta hålet i vacker precision, en helt fantastisk företeelse. Risvinet hade börjat rusa igenom min kropp, jag minns inte detaljerna, jag minns hur han förklarade hur levande ting skulle reagera i det svarta hålet. Han gav exempel på olika levande egenskaper med stötiga  “Uhm” emellan orden som ofta uppstår när en människa vill framställa mönster. Efter exempel som kanske “a flower” “a frog” var det sista han sade “Like your eyes” med en fortfarande vimmelkantig och ömtålig röst samtidigt som vi stirrade på varandra.

 

Aiden, han och jag gick vidare till en bar för att dricka drinkar. Han beställde cola med rum, jag med whiskey. Vi satte oss vid ett par andra charmiga amerikanska flickor och en journalist från Malaysia. Någon tog beslutet att vi skulle gå till OMG, och efter att jag förkastat mitt självrespekt på en biljardomgång därinne, kysstes vi för första gången till den vibrerande hiphopen.

 

Utanför. På hostellet hade jag en påse med gräs jag hittat och torkat själv under min tid som volontär på barnhemmet. Vi samtalade med ett antal internationaliserade nepaliska unga män och kom överens att de skulle skjutsa oss till Alobar1000 medan vi skulle bjuda dem på en spliff.

 

Han satte sig fram. Det blev för trångt där bak och utan eftertänksamhet klev jag osmidigt fram i hans famn. Han höll om mig och ibland lät vi våra läppar mjukt nudda vid varandra medan vi körde genom ett mörkt Kathmandu till Hindi-låtar.

 

Sedan var det takterassen. Sedan försvann vi från varandra. 

 
(Nu föreställer jag att vi ska mötas i Bethleham över jul.)

RSS 2.0